Ärkehaggan och väninnan hade bestämt att träffas över en god lunch på en av småstadens trevliga restauranger.

Det är inte så ofta som vi kan ses då väninnan bor 70 mil bort.

Oftast sker dessa möten över en lunch så att allt ska klaffa med väninnans hektiska schema, arbete, galna djur, barn och make.

Det är mycket som ska avhandlas under denna timme och samtidigt ska mat förtäras på ett civiliserat sätt.

Vi skulle ses kl 13 i väninnans affär och sagt och gjort.

-"JAG HAR INTE MED MIG DIN 40-ÅRS PRESENT", vrålade väninnan med panik i rösten.

-"Jag har inte med din heller," hojtade jag tillbaka.

Den här scenen utspelas varenda gång vi ses och det verkar liksom ha blivit en tradition.

Det är snart två år sedan våra högtidsdagar inträffade men trots det har vi ännu inte lyckats byta paket med varandra.

-Tiden går ju så fort när man har roligt!

Tanken har funnits att paketet brevledes ska få dimpa ner i väninnans brevlåda, men "vi ses ju snart igen och posten är ju inte alltid att lita på" är anledningar till att den fortfarande har en central plats i garderoben.

Efter en djup diskussion om att gåvorna förmodligen kommer att vara omoderna innan de befrias från fint papper och tjusiga sidenband, så enades de forna arbetskamraterna  om att "innan vi fyller 45 måste paketen vara bytta".

Ärkehaggan tyckte förstås att tiden var rätt snålt tilltagen då minnet inte blir bättre med åren..

Men...skam den som ger sig...

God Middag

”Men han ÄR väl för söt, vad heter en sådan här liten sötnos då?”

Sötnosen heter Poppy och är en snart tolv år gammal Golden Retriever.

Poppy är en mycket snäll och skötsam hund men som dock har vissa bestämda synpunkter på hur ett hundliv ska levas.

Med all rätt.

Norrländskan är för tillfället i föräldrahemmet för att ta hand om denna fyrbenta varelse en vecka då den ordinarie hundvakten begett sig till sydligare breddgrader.

En något gnagande känsla kom smygande på flyget upp till den lilla småstaden.

Poppy har nämligen blivit bortadoperad till min mor. Det är inte humant för en fyrbent varelse att på senare år flytta in till storstaden, bo i lägenhet och uträtta sina behov i inhägnade områden.

Poppy är van vid att springa lös på tomten, fundera på livets allvar under syrenträden, skälla på flugorna och jaga skator.

Tanken att Poppy någon dag skulle hämnas för att blivit lämnad kvar har alltid funnits där.

Mycket riktigt, tanken var helt befogad och 05.26 slog Poppy till.

Ärkehaggan hade känt ett buffande på armen ett tiotal minuter innan, men hade lyckats uppmana den fyrbente att lägga sig ett tag till.

Strax därefter kom hämnden.

Poppy hade hittat en vinterstövel med hög klack som han med ett schvung dämde till på Ärkehaggans ansikte.

Ärkehaggan vaknade upp med ett ryck, tog sig för ansiktet och kände något varmt rinna ner från näsan.

Näsblod !!

Det var bara att yrvaket ta sig in i badrummet, leta fram bomullen och sätta sig och vänta till att detta blodflöde skulle ta stopp.

Cujo, som Poppy numera heter, har som straff fått grisöronförbud i tre veckor.

God Morgon

Jaha, så var det dax igen för det årliga spektaklet, melodifestivalens grand final.

På jobbet är det programmet som ingen egentligen vill erkänna att de sett men som de flesta trots allt har full koll på. "Fel låt vann, rätt låt vann men fel artist " osv osv. Så här kan det hålla på i EVIGHET.

Själv är jag måttligt road till allt som har att göra med melodifestivalen.

Annat är det med väninnan.

När veckouttagningarna för att få fram Sveriges bidrag går, sitter hon som klistrad framför tv.n med mobilen i högsta hugg.

Mobilen används inte till att ringa och rösta utan för att sms bomba mig med " slå på tv.n och titta på han som sjunger nu, han bara äääär så dååååålig" , "det här var det sämsta jag sett", "jag tror jag dööööööör" etc. etc.

Att förmå människan att byta kanal eller att börja rensa i garderoben för att återfå en positiv syn på livet igen är hopplöst. Vissa saker måste tydligen genomlidas.

Själv ska jag rädda menige Ryan ikväll.

God Afton

Ärkehaggan har nyligen varit inne i bokhandeln och botaniserat bland pocketböckerna. Egentligen är det inköpsstopp på böcker eftersom det fullkomligt dräller av olästa böcker i den lilla ettan på Söder.

Men det är ju bara så hiimla kul att få krypa upp i soffan med en spännande deckare och bara försvinna från verkligheten ett tag.

Så var tanken även denna gång.

Myskläderna på, värmeljusen tända för stämningens skull, ett glas smaskigt rödvin är ett måste till en god bok och sen var det bara att sätta i gång.

Förväntningarna på boken var höga, mycket höga.

Den hade nämligen blivit utsedd till årets bästa kriminalroman i USA, förvisso år 2006, men iallafall.

En krititer från Hallands Nyheter påstod att den kommer att räknas till de moderna klassikerna.

En bra kriminalroman bör innehålla ett mord eller dy.l inom de första trettio sidorna, annars är det en ren besvikelse.

Nåväl, femtio sidor avklarade och ingen som helst spänning.

Ytterligare sidor passerade men inte en tillstymmelse till att något ska hända.

Nu är 237 sidor avklarade och jag har inte varit i närheten av vare sig mord, kidnappning eller rån.

Har insett att jag kanske måste sänka mina krav på vad spänning egentligen ska innebära.

SKA det ske ett mord eller inte det är frågan och det är DET som är spänning ;)

Men vinet är gott..

Skål tamejfan!!