Det är ju bara att inse fakta..snart är man där men det ger en hopp om livet att det finns varningsskyltar.

När Ärkehaggan och väninnan träffas för att dryfta om livets senaste händelser kan samtalet snabbt försvinna i periferin pga saker som distraherar oss.

-"Vad pratade vi om? "undrar väninnan.

-"Eh..det kommer jag inte ihåg."

Våra hjärnor är ibland som tesilar. Allt bara liksom rinner igenom.

Sen rycker vi båda på axlarna och pratar om något helt annat till dess vi blir distraherade på nytt och så där håller det på.

Tror inte vi avslutat något samtal än.

Det är ett rent under att vi kan genomföra en vanlig dag på jobbet utan att några katastrofer inträffar.

Att vi ens hittar hem.

Märkligt.

När Ärkehaggan en tidig morgon hade kommit halvvägs till jobbet dök känslan upp att det var något som inte stod rätt till.

Nycklar, pengar, måndadskort, lunchmat, allt var med.

Vad var det då som..?

Just det..ledig dag.

En dag glömde chefen ta med kollegan i bilen och det känns skönt att inte vara ensam med tesil.

Måste dock erkänna att det känns oroväckande att vara så disträ redan vid så här unga år.

Skyller på stress, det är ju inne att göra det.

God Morgon

Brukar detta verkligen vara ett problem ??????

Ärkehaggan lämnade bilen hemma och tog istället en rask promenad in till staden för att bunkra upp med lite proviant.

Matkassen blev välfylld och det återstod bara att promenera några km tillbaka till bostaden då kaffetarmen gjorde sig hörd.

Den minst sagt gallskrek.

För att detta inte skulle störa de matgäster som satt på uteserveringarna var det bäst att snabbt lokalisera närmaste kaffehak.

När uppdraget med att ta med sig en Latte var slutfört och när kaffetarmen väl hade fått smaka på den ädla drycken, fanns det tid för fönstershopping utanför Gubbdagis (Claes ohlsson, ifall nu någon mot förmodan inte hört denna omskrivning tidigare).

-"In´t ä du från Stockholm? undrade en karl i övre medelåldern, klädd i keps och rutig skjorta.

-"Eh..nja, jag bor där, hurså ? svarade Ärkehaggan förvånat.

-"jo se, här har vi då tid te å sitt och drick kaffe vi.

God Afton

Det spelar ingen roll hur många tv-kanaler man har, det är ändå aldrig något på tv.

Av den anledningen gav sig Ärkehaggan iväg till videobutiken för att hyra en film som förhoppningsvis kunde lindra tristessen.

Valet föll på en amerikansk skräckis.

Hunden hade varit krasslig en tid och innan det var dax för skräck och spänning så skulle fyrbentingen pysslas om.

Inget skulle få störa filmstunden med stort F.

Grannfrun tittade just då in som hastigast för att höra hur det stod till med patienten.

 Filmen, som låg på hallbordet undgick inte grannfruns skarpsynta blick.

- "Men visst var den filmen bra ?!?!"

-"Tänk att det var polisen som var mördaren, det hade man ju inte kunnat räkna ut". "Och vilka effekter sedan, hur tror du de kunde göra allt så realistiskt?" "Det här var banne mig en av de bästa filmer jag sett på länge".

-"Vad tyckte du ???"

Ärkehaggan gick på en långpromenad istället.

God Morgon

Kan ju bara inte låta bli..Doctorn himself....

Ärkehaggan och väninnan hade bestämt att träffas över en god lunch på en av småstadens trevliga restauranger.

Det är inte så ofta som vi kan ses då väninnan bor 70 mil bort.

Oftast sker dessa möten över en lunch så att allt ska klaffa med väninnans hektiska schema, arbete, galna djur, barn och make.

Det är mycket som ska avhandlas under denna timme och samtidigt ska mat förtäras på ett civiliserat sätt.

Vi skulle ses kl 13 i väninnans affär och sagt och gjort.

-"JAG HAR INTE MED MIG DIN 40-ÅRS PRESENT", vrålade väninnan med panik i rösten.

-"Jag har inte med din heller," hojtade jag tillbaka.

Den här scenen utspelas varenda gång vi ses och det verkar liksom ha blivit en tradition.

Det är snart två år sedan våra högtidsdagar inträffade men trots det har vi ännu inte lyckats byta paket med varandra.

-Tiden går ju så fort när man har roligt!

Tanken har funnits att paketet brevledes ska få dimpa ner i väninnans brevlåda, men "vi ses ju snart igen och posten är ju inte alltid att lita på" är anledningar till att den fortfarande har en central plats i garderoben.

Efter en djup diskussion om att gåvorna förmodligen kommer att vara omoderna innan de befrias från fint papper och tjusiga sidenband, så enades de forna arbetskamraterna  om att "innan vi fyller 45 måste paketen vara bytta".

Ärkehaggan tyckte förstås att tiden var rätt snålt tilltagen då minnet inte blir bättre med åren..

Men...skam den som ger sig...

God Middag

”Men han ÄR väl för söt, vad heter en sådan här liten sötnos då?”

Sötnosen heter Poppy och är en snart tolv år gammal Golden Retriever.

Poppy är en mycket snäll och skötsam hund men som dock har vissa bestämda synpunkter på hur ett hundliv ska levas.

Med all rätt.

Norrländskan är för tillfället i föräldrahemmet för att ta hand om denna fyrbenta varelse en vecka då den ordinarie hundvakten begett sig till sydligare breddgrader.

En något gnagande känsla kom smygande på flyget upp till den lilla småstaden.

Poppy har nämligen blivit bortadoperad till min mor. Det är inte humant för en fyrbent varelse att på senare år flytta in till storstaden, bo i lägenhet och uträtta sina behov i inhägnade områden.

Poppy är van vid att springa lös på tomten, fundera på livets allvar under syrenträden, skälla på flugorna och jaga skator.

Tanken att Poppy någon dag skulle hämnas för att blivit lämnad kvar har alltid funnits där.

Mycket riktigt, tanken var helt befogad och 05.26 slog Poppy till.

Ärkehaggan hade känt ett buffande på armen ett tiotal minuter innan, men hade lyckats uppmana den fyrbente att lägga sig ett tag till.

Strax därefter kom hämnden.

Poppy hade hittat en vinterstövel med hög klack som han med ett schvung dämde till på Ärkehaggans ansikte.

Ärkehaggan vaknade upp med ett ryck, tog sig för ansiktet och kände något varmt rinna ner från näsan.

Näsblod !!

Det var bara att yrvaket ta sig in i badrummet, leta fram bomullen och sätta sig och vänta till att detta blodflöde skulle ta stopp.

Cujo, som Poppy numera heter, har som straff fått grisöronförbud i tre veckor.

God Morgon

Jaha, så var det dax igen för det årliga spektaklet, melodifestivalens grand final.

På jobbet är det programmet som ingen egentligen vill erkänna att de sett men som de flesta trots allt har full koll på. "Fel låt vann, rätt låt vann men fel artist " osv osv. Så här kan det hålla på i EVIGHET.

Själv är jag måttligt road till allt som har att göra med melodifestivalen.

Annat är det med väninnan.

När veckouttagningarna för att få fram Sveriges bidrag går, sitter hon som klistrad framför tv.n med mobilen i högsta hugg.

Mobilen används inte till att ringa och rösta utan för att sms bomba mig med " slå på tv.n och titta på han som sjunger nu, han bara äääär så dååååålig" , "det här var det sämsta jag sett", "jag tror jag dööööööör" etc. etc.

Att förmå människan att byta kanal eller att börja rensa i garderoben för att återfå en positiv syn på livet igen är hopplöst. Vissa saker måste tydligen genomlidas.

Själv ska jag rädda menige Ryan ikväll.

God Afton